Det finns bara en viss mängd som en människa klarar av innan den kraschar. Var gränsen går och vad som krävs för att man ska gå över den är alltid individuell. 

 

Just nu känner jag att jag inte är särskilt långt ifrån. Vi har så SÅ mycket i skolan just nu. Examinationer, redovisningar, uppsatser, praktik och konstnärligt projekt plus planering kring allt detta. För att inte glömma vanliga lektioner på det. Jag har redan varit tvungen att prioritera bort vissa uppgifter för att jag helt enkelt ska försöka att inte stressa mig själv för mycket. Men ändå känns det som att jag inte hinner nånting, och både på lektionstid och utanför har jag så fantastiskt mycket att tänka på som tynger ner mig. Även om mycket vi gör är roligt så får man inte riktigt njuta av det.

 

När jag kom hem idag ville jag väl mest av allt få en kram, middagen framställd på bordet och kanske en blomma med ett kort som säger "Du är duktig, kämpa på." Men istället får jag ett samtal av min granne som säger att han på något sätt tömt hela min hårddisk på 500 GB som jag lånat ut till honom. Flera år av minnen. Och då kommer tårarna. Bägaren rann över.

 

Så vad händer nu? Livet går vidare. Det handlar bara om att alltid sikta framåt. Intala sig själv att man är stark, du klarar det, och att det inte är hela världen. Ja, det kunde ha varit värre. Som för den vars bil brann upp utanför skolan idag. Nog kommer det bättre dagar, men det är kämpigt.