Nu sitter jag på tåget på väg till Karlstad för att hälsa på Max, fira nyår och få vara ledig några dagar innan nästa termin på dansskolan drar igång. Igår jobbade jag min sista dag på restaurangen. Förmodligen inte min sista dag ever, men på länge i alla fall. Jag har tänkt mycket på en grej de senaste dagarna, nämligen stressen. Som uppstår i olika situationer och yttrar sig på olika sätt. På restaurangen kan det vara rätt stressigt stundvis och det gäller då att hitta ett slags inre lugn även om tempot i kroppen är högt. Ibland kan man känna av sin egen energi i mötet med kunder, och märker då att man måste sakta ner lite. Precis som på dansskolan så gäller det att se alla, lyssna på vad alla har att säga oavsett hur stressigt det är. Jag har märkt att den här krocken blir extra tydlig när man möter äldre människor som ska komma och äta. Det är som att den äldre generationen har ett helt annat lugn, kanske helt enkelt för att de är gamla, men förmodligen också för att de inte är uppväxta med dagens stressiga vardag. I mötet med de gamla, likaså med barn, tvingar de in en i ett läge av att växla ner och vara i nuet. Väldigt skönt tycker jag!

 

Sen har jag också tänkt på det här med att jobba väldigt mycket men ändå hinna ha ett liv, hur gör folk? Eller är jobbet kanske deras liv? Den här veckan har jag jobbat tre dagar i rad på restaurangen, vilket innebär att jag varit hemifrån i ungefär 11 timmar varje dag. Sen när jag kommer hem så måste jag äta middag för att sedan sitta och samla kraft för att orka duscha. Och när jag kommer ut ur duschen har klockan hunnit bli typ elva, halv tolv? Och då ska jag sen diska och betala räkningar och dona med det ena och det andra som jag inte hunnit göra. Och då var klockan vips halv 2... Jamen, då hinner jag ju inte göra något innan jobbet imorgon heller för jag måste ju sova så länge jag kan så jag är pigg. Fucking ond cirkel. Jag blir så frustrerad av tiden ibland. Också väldigt stressad för jag vill så gärna lägga mig tidigt, men då hinner jag ju inte gör nånting? Och när jag väl är ledig så gör jag inte så mycket ändå för att jag är så trött från de dagar jag jobbat och sovit alldeles för lite. Så ni förstår, listan på "saker att göra när jag är ledig" blir liksom aldrig kortare. Jag har så många tidningar som ligger på hög som bara väntar på att bli lästa. För jag älskar ju det, att läsa tidningen på morgonen till frukost, men det hinns aldrig med.

 

En annan typ av stress, som jag nog pratat om förut, är det här med att vara uppkopplad hela tiden. Det har myntats ett nytt ord om ni inte hört det än; FOMO - Fear Of Missing Out. Vilket gör att man jämt måste ha koll på allas liv på Snapchat, Instagram, Facebook, Twitter etc. Jag kan känna/ha/uppleva FOMO ibland, jag erkänner det, och med jämna mellanrum kolla Instagram-flödet under en dag. För några år sedan hade jag också Snapchat, men jag raderade mitt konto för att stressen blev för stor för mig. Jag kunde inte hålla koll på allt och fick inget gjort så det bästa var att bara skita i det. Och nu i efterhand så inser jag att jag inte bryr mig om någon postar en bild på en cool bil, sin söta bebis, en hund som leker med svansen eller en ful selfie. (Fast oftast är det inte ens så värda saker) I. Don't. Give. An. Actual. Fuck. På restaurangen igår var det ett bord med tre medelålders människor och en ung tjej i gymnasieåldern. Varje gång jag gick förbi deras bord satt den här tjejen med sin mobil. Varje gång. Aldrig såg jag henne delaktig i konversationen. Kanske kände hon också FOMO? Kanske är det bara den unga generationen som har blivit såhär, vilket då blir extra tydligt när två generationer möts. Jag visste inte riktigt vem jag skulle tycka mest om; tjejen som inte verkade kunna slita sig från sin skärm eller de vuxna som umgicks med någon som egentligen inte var där.

 

Med dessa ord signar jag ut, ni hittar mig på Instagram tills jag kommer tillbaka igen! Adios! Och btw, Gott Nytt År!