Nu i maj börjar solen gå ner precis i mitt fönster så det skapar jättehärligt ljus inne på rummet. Imorgon är det juni, och jag kan knappt fatta det! Halva det här året har gått, och det har varit förjävligt. Men nu börjar det vända och jag hoppas att det håller sig så!

Förra veckan kom jag till Karlstad igen för att fixa lite med mitt rum, prata med skolan och träffa människor. Jag hade träff med min lärare idag om vad som är möjligt inför höstterminen. Det som började med ett nej utvecklades sedan långsamt till ett hopp om att "nämen det här är ju faktiskt möjligt!". Vi började kolla med poäng och insåg att jag förmodligen skulle klara det om jag gör några restexaminationer på torsdag och skriver lite grejer i sommar. SÅ HIMLA LÄTTAD!

 

Det har verkligen varit jätteskönt att komma tillbaka. Jag har hunnit ha det jättemysigt med korridoren, sett massa dans, träffat klassen och andra fina människor, fixat med rummet och fixat med skolan. Fått ägna lite tid åt mig själv. Det har varit mycket känslor och mycket prat. Häromdagen var det första gången på länge jag verkligen kände mig lycklig igen. Dessutom har jag nog upplevt den bästa kramen i hela mitt liv. ♥ Så ah, det här känns rätt bra.

Häromkvällen satt jag och min mamma och gick igenom gamla papper. Det var verkligen som att vrida tillbaka en tidsmaskin. Minnen kom tillbaka från vad man lekte på rasten, vad man tyckte och hur man tänkte. Vissa saker var bara så roliga att jag skrattade högt. Ett exempel var ett läxhäfte från tvåan, då jag skrivit "Jag tycker att vuxna tänker konstigt då de säger att klockan är tio när den egentligen är nio." varpå min lärare kommenterat "Har du bett om någon förklaring?".

 

Bland alla ritblock, grattis-kort, teckningar, läxhäften, kalasinbjudningar, loggböcker, skrivböcker, foton, diplom och brev kändes det som att jag fick tillbaka en liten del av mig själv. En egoboost faktiskt. Jag fick återuppleva en Jasmin som är duktig, seriös, fundersam, ambitiös, empatisk och engagerad. Jag blev faktiskt lite fascinerad av mig själv och tänkte "Hur många barn GILLAR egentligen skolan? Hur duktig var inte jag egentligen?". Jag blev också väldigt fascinerad över min förmåga att skriva och uttrycka mig. Visserligen var det inga mellanrum mellan orden men det var banne mig inte många stavfel alltså. Ja, väldigt skrytsamt här nu men jag tycker absolut att man får vara det ibland. Den äldre versionen av mig kunde inte låta bli att vara stolt över den yngre jag.

 

Jag vet inte riktigt om jag ska tacka mina föräldrar eller mig själv, men jag hoppas i alla fall att det är något som kommer att föras vidare till mina framtida barn!

När man går runt på Ersbodas gator så får jag en sån himla nostalgisk känsla. Speciellt nu när det börjar bli varmare och ljusare ute. Det känns verkligen som att jag är 15 år igen. Jag minns exakt hur det kändes då. Man försökte hela tiden se så cool ut. Låtsas som att man ägde allt, visste allt men inte brydde sig om nåt, ungefär. Nuförtiden brukar jag alltid försöka le och vara tillmötesgående mot folk som går förbi, men jag kom på mig själv tidigare ikväll när jag var ute och spatserade att jag liksom fallit in i mönstret av den där 15-åriga Jasmin. Då menar jag inte att jag var otrevlig mot folk, men att jag tänkte på hur folk uppfattade mig. Jag måste ge intrycket av att vara cool. Men då insåg jag att jag är vuxen. Jag är 23 år. Jag behöver inte se cool ut. Jag får faktiskt se ut precis hur jag vill. Jag får vara töntig om jag vill. Det finns liksom inga krav där längre. Även om jag hellre vill se cool ut. Men egentligen spelar allt det där det ingen roll längre, för när man blir äldre så lär man sig att det finns människor där ute som accepterar en precis som man är. Oavsett cool eller töntig. Eller kan det vara så att ens problem blir så mycket mer än att behöva tänka på ens image? Att man helt enkelt byter fokus och i takt med att man blir äldre börjar se annorlunda på saker och ting.

 

Ibland önskar jag att jag kunde se på livet med samma lättsamhet som när jag var 15 år. Och det fick jag uppleva ikväll.