För ett år sedan var jag förväntansfull. Beredd på att ge mig ut på nya äventyr. Jag hade aldrig föreställt mig att mitt liv skulle bli så pass bra som det blev. Jag har nog aldrig varit så lycklig som det här året, då jag fått dansa på heltid, träffat och inspirerats av massa nya människor, skaffat vänner som förhoppningsvis håller för livet, hittat kärleken, vuxit som människa... Och trots att livet som dansare (nåja) är slitsamt så finns det inget som kan få mig att vara lyckligare. Rättare sagt, det finns inget som får mig att må så dåligt som när jag är utan det. Jag behöver dans. För att fungera.

 

Nu har ett år gått och jag vet inte rikigt vad som ska hända. Eller jo, jag vet att jag ska studera till danspedagog, jag vet att jag ska bo i Karlstad och jag vet att jag vill bo med min pojkvän. Men HUR ska livet bli? Det kommer aldrig bli som det året som varit. Jag saknar min klass otroligt mycket, varenda en verkligen. Även de som jag inte var speciellt nära. Och visst är jag säker på att jag kommer att komma överens med min nya klass minst lika bra. Men det faktum att inget någonsin blir som det en gång var gör mig ledsen.

 

Att flytta och upptäcka världen är både en välsignelse och förbannelse. Man lär sig och upplever såå så mycket.  Men man får också suget efter att vilja ha mer. Att välja att studera i Karlstad var nog ett av de bästa valen jag gjort i mitt liv, men frågan är när det är dags att gå vidare?