Vilken skitdag det varit idag alltså... Först försover jag mig, så jag kastar i mig en risifrutti till frukost, och sen lånar jag Isacs cykel eftersom det tar för lång tid att gå och jag inte lyckas tajma in med någon buss. Såklart så regnar det, så jag är ju lagom varm och blöt när jag kommer fram till dagens första lektion, fem minuter sen. Baletten går dock hyfsat bra, förutom att jag verkligen tappar all energi fram mot slutet av lektionen. Så jag pressar i mig en banan och tar mig till nästa lektion. Modernt, blir otroligt frustrerad över det jag missat medan jag varit sjuk. Dock så kommer läraren fram till mig och säger "Jasmin, nu säger inte jag så mycket till dig, men det är för att du jobbar på jättebra! När det är något som behöver rättas till så gör du det av dig själv. Du jobbar jättefint." Blir nästan lite gråtfärdig mitt i stressen. Det känns så skönt att få lite bekräftelse över att man gör framsteg.

 

Efter att ha pressat ut mina sista krafter så är det lunch, men eftersom jag var så stressad imorse så glömde jag ta min antibiotika, så måste stresscykla hem igen och ta den, är dyngsur när jag kommer fram, måste kasta i mig lunch för att sedan ta bussen till skolan igen. Men såklart så är bussen typ 10 minuter sen, så jag kommer sent till skolan i alla fall. På moderna som vi har igen sen så kämpar jag på, och det går helt okey.

 

Stress stress stress, hela dagen. Otroligt svettig... Och trött, både i huvudet och i musklerna. Så mycket att ta in, och samtidigt så jobbigt att komma igång efter att ha suttit stilla i två veckor.

 

På senare tid har min mobil börjat fucka lös rätt ordentligt, vilket jag inte riktigt förstår. Så idag hakade den upp sig, såsom den brukar göra ibland, så jag tvångsavlsutar den. Och vad händer då, jo, mitt SD-kort blir skadat och kan inte läsas. Så vips, typ 300 bilder, puts väck! B-E-A-utiful! Blir så ledsen... visst, bilder är bilder, och det är klart att livet inte går under utan dem. MEN, man har ju tagit dem av en anledning och det är för att kunna fånga upp ett minne. Det är svårt att minnas när man inte har något att referera till. Dock så kanske, kaaanske det går att rädda dem om man lyckas fixa en SD-läsare som man kan plugga in i datorn. Tyvärr så har jag ingen sån då, så får väl köpa en med mina obefintliga pengar. Då kanske det funkar. Kanske.