Hej hopp, här sitter jag hemma hos Wille en ledig måndag. Imorgon åker vi tillbaka till Karlstad igen. Lustigt hur man tappar uppfattning om dagar så fort det blir ändringar i ens schema. I lördags skrev jag högskoleprovet, fick strax under 60% rätt på frågorna. Så det är bara att hoppas att hela Sverige skrev dåligt och vänta in resultatet. För får jag inte bättre i år än de tidigare två åren kommer jag aldrig att skriva det igen. That's for sure.

 

Den här veckan har vi ingen skola, utan det är eget arbete som gäller. Hade gärna velat åka hem, men vi har en hel del att göra under den här veckan. Så det är lika bra att längta till jul istället, det är ändå inte så långt kvar! Då är jag dessutom ledig nästan en hel månad!

 

Igår natt var jag med om den mest traumatiska händelsen i mitt liv. Ingen överdrift. När jag var liten minns jag att jag var livrädd för bananflugor och började störtgråta och skrika så fort dom närmade sig mig för jag trodde att dom skulle krypa in i mitt öra och lägga ägg. Och man kan säga att nattens händelse inte gjorde saken bättre direkt. Jag vaknade i natt av att det kittlade i mitt öra, så jag kliade i ren reflex sådär som man brukar göra när någon ligger och kittlar en i sömnen. Då börjar det surra högt som fan och röra sig och jag inser att det är en fluga som krypit in för att lägga sig för vintern I MITT ÖRA. Och när jag tryckte till för att klia mig så tryckte jag också fast den. Så jag får RÅPANIK för att jag känner hur den rör på sig och surrar därinne, så jag sätter mig upp och skakar och slår på huvudet och störtgrinar och hyperventilerar samtidigt som jag väcker Wille. Han tror först att jag pratar i sömnen som vanligt, men inser sen att det är på riktigt. Lyckligt nog får jag ut den efter någon minut, och den är väl egentligen rätt omskakad själv skulle jag tro. Jag blir i alla fall otroligt lättad, men det tog ett bra tag innan jag kunde lugna ner mig och somna om igen. Dessutom kunde jag inte somna med örat exponerat och lär väl inte vilja göra det på ett bra tag. FY FAN säger jag bara. Inte för att det är farligt så mycket som obehagligt. Och i efterhand kan man väl skratta åt det, även om det kommer ta ett tag innan jag kommer dit. Om jag nånsin kommer dit.

Bland alla de stackars döda träden som går åt när vi kopierar upp vår kurslitteratur från diverse böcker och artiklar händer det ganska ofta att man snubblar över saker som är intressanta. Man tar sin understrykningspenna och stryker under. Läser meningen igen. Vill nästan skriva upp den någonstans, dela med sig av den. Man läser och hittar plötsligt en beskrivning på något som man själv inte kunnat sätta ord på. Eller tankar som lyfts som man kanske trodde att man var ensam om att tänka eller känna, men som bevisar att så är det för alla dansare. Som bevisar att vi är speciella. Vi tänker och kopplar samman och rör oss och förklarar annorlunda. Jag säger inte att vi är bättre. Bara annorlunda.

 

Nu ska jag komma i säng, även om det egentligen är sent som vanligt. Men nästa vecka har vi ingen skola så då ska jag förhoppningsvis få ta igen mina förlorade sovtimmar!

 

Titta på det här fantastiska klippet innan ni stänger ner förresten! Pusshej

 

• 115 g mjukt smör
• 1 1/3 dl strösocker
• 1 ägg
• 3 dl vetemjöl
• En nypa salt
• 100 g Nutella

Värm ugnen till 175°C. Vispa smör och socker. Tillsätt sedan ägg och vispa. Vispa till slut ned mjölet och en nypa salt. Tillsätt Nutella och rör om lite grovt så att det bildas marmorerade mönster i degen. Klicka sedan ut degen på en plåt med bakplåtspapper och grädda i mitten av ugnen i 10-12 minuter!

 

Även om det här med att plugga är väldigt krävande och oftast drygt och tar tid, så kan jag tycka det är rätt kul ändå. Man känner sig duktig när man sitter där och plöjer sida efter sida med sin lilla understrykningspenna. Och när man dessutom är färdig med en uppgift känns det extra bra att belöna sig, typ som att ordna fika, se på film eller helt enkelt njuta av helgen. Det handlar nog om kontraster. Jobbar man riktigt hårt, så blir ledigheten extra skön. Ungefär som att äta när man är riktigt överjävligt hungrig, då smakar vad som helst fantastiskt. Så ja, att plugga tror jag faktiskt är lite av min grej. Jag är en akademiker.

 

Men samtidigt hade jag inte trivts bra med att bara sitta på föreläsningar hela dagarna, utan det är det här med att sitta och studera hemma i sin egen kammare som är grejen. Det är då jag kan fokusera som bäst, inte i något bibliotek eller i ett klassrum. På dagarna ska man röra på sig. Skapa och vara kreativ. På kvällen plugga, för att sedan kunna slappna av. På dagen den högra hjärnhalvan, och på kvällen den vänstra (nåja). Det är ungefär så mitt liv ser ut. Dansa, äta, plugga, sova. Jag känner dock att jag hittat rätt i livet. Den här utbildningen är gjord för mig. 

 

Dock är det slitsamt. Jag vaknade lördag morgon och kunde inte somna om på grund av att min kropp gjorde så ont. Och vi pratar inte "jag var på gymmet och körde ett helkroppspass"-träningsvärk. Nej. Det är svårt att beskriva för någon som inte upplevt det. Min kropp var utmattad. Resultatet efter en veckas hård ansträngning, speciellt efter fredagen. Men då kommer de här kontrasterna igen. Ju större satsning, desto bättre resultat. Och det är gött att se. Det är också härligt att känna att man kan leva med det, för jag lyckades allt traska iväg och köpa lite ingredienser till att baka bullar! Tre satser blev det; kanel, vanilj och choklad! Tur att kanelbullens dag bara är en gång om året!

IDAG, hörreni, hade vi EN SÅN JÄKLA HÄRLIG LEKTION! Vi hade improvisation - med rekvisita! Vi fick fritt hämta vad vi ville! Så jag tog med en duschdörr (haha!) från omklädningsrummet och en fin gren i olika färger. I rummet hade vi även bänkar, en plint, kuddar, en balettstång, hopprep, hörlurar, kläder, en KON, löv m.m. Jag blev så himla exalterad att jag inte riktigt visste var jag skulle börja! Många tyckte det var flummigt och fastnade i att "det är inte dans, det är lek", eller att man måste lägga på en massa extra rörelser för att det ska bli dans. På ett sätt förstår jag deras tankesätt, men vad är egentligen mer flummigt; att dansa med yttre stimuli med olika färger, former och texturer, eller att dansa helt fritt i ett tomt rum?

 

För mig så kom rörelser väldigt naturligt med känslan! För dans utan känsla är bara en rörelse. Det gäller nog bara att gå in med ett öppet och utforskande sinne!