Hej hopp, här sitter jag hemma hos Wille en ledig måndag. Imorgon åker vi tillbaka till Karlstad igen. Lustigt hur man tappar uppfattning om dagar så fort det blir ändringar i ens schema. I lördags skrev jag högskoleprovet, fick strax under 60% rätt på frågorna. Så det är bara att hoppas att hela Sverige skrev dåligt och vänta in resultatet. För får jag inte bättre i år än de tidigare två åren kommer jag aldrig att skriva det igen. That's for sure.

 

Den här veckan har vi ingen skola, utan det är eget arbete som gäller. Hade gärna velat åka hem, men vi har en hel del att göra under den här veckan. Så det är lika bra att längta till jul istället, det är ändå inte så långt kvar! Då är jag dessutom ledig nästan en hel månad!

 

Igår natt var jag med om den mest traumatiska händelsen i mitt liv. Ingen överdrift. När jag var liten minns jag att jag var livrädd för bananflugor och började störtgråta och skrika så fort dom närmade sig mig för jag trodde att dom skulle krypa in i mitt öra och lägga ägg. Och man kan säga att nattens händelse inte gjorde saken bättre direkt. Jag vaknade i natt av att det kittlade i mitt öra, så jag kliade i ren reflex sådär som man brukar göra när någon ligger och kittlar en i sömnen. Då börjar det surra högt som fan och röra sig och jag inser att det är en fluga som krypit in för att lägga sig för vintern I MITT ÖRA. Och när jag tryckte till för att klia mig så tryckte jag också fast den. Så jag får RÅPANIK för att jag känner hur den rör på sig och surrar därinne, så jag sätter mig upp och skakar och slår på huvudet och störtgrinar och hyperventilerar samtidigt som jag väcker Wille. Han tror först att jag pratar i sömnen som vanligt, men inser sen att det är på riktigt. Lyckligt nog får jag ut den efter någon minut, och den är väl egentligen rätt omskakad själv skulle jag tro. Jag blir i alla fall otroligt lättad, men det tog ett bra tag innan jag kunde lugna ner mig och somna om igen. Dessutom kunde jag inte somna med örat exponerat och lär väl inte vilja göra det på ett bra tag. FY FAN säger jag bara. Inte för att det är farligt så mycket som obehagligt. Och i efterhand kan man väl skratta åt det, även om det kommer ta ett tag innan jag kommer dit. Om jag nånsin kommer dit.