Tillbaka i Karlstad igen, efter en otroligt fin vecka i Göteborg! Den gick alldeles för fort, men det gör den väl alltid...

 

Idag hade vi våra första danslektioner och det kändes verkligen helt fantastiskt att vara tillbaka igen! Svetten rann och dansglädjen var på topp. Lite tungt var det; träningsvärken i benen är redan på ingång och kondisen måste verkligen step it up a notch. Men det var ändå inte fullt så tungt som jag trott faktiskt! Har även gjort de sista finjusteringarna för att få godkänt på min uppsats! Och, för att slänga in ännu en god nyhet, så ska jag börja undervisa egna grupper i höst!! OH MY LOOORD, jag är så nervös men så peppad på samma gång! Ah, sjukt mycket utropstecken här nu. Det ska bli en grupp med 6-8 år, en grupp med 9-11 år och möjligtvis också en grupp med 12-15 år. Och allt detta börjar om TVÅ veckor!! Bah.

 

För tillfället är det barti i köket, så i väntan på att folket ska dra vidare har jag förberett falukorven för stroganoff och sitter och äter brieost och kollar på Idol. En ganska fin tisdag om jag får säga det själv!

Det är rätt slitsamt att resa runt har jag märkt, även om det är jääkligt roligt! Har liksom börjat behärska konsten nu att hinna träffa så många som möjligt på så kort tid som möjligt.

 

Just nu sitter jag på tåget på väg till Shirin! Jag ska vara där hela veckan och vi ska ha det så jefla mysigt!! Helt sjukt hur mycket jag peppat de senaste dagarna. I och med min snabba mellanlandning i Karlstad på några timmar hann jag också luncha med en bekant samt ha en supertrevlig kväll med några från korridoren!

 

Även om jag längtar tills skolan börjar igen och jag kommer ha grymma sista dagar på sommaren så hade jag gärna velat stanna hemma i Umeå en vecka till dock innan jag åkte igen. Även stanna en vecka i Karlstad innan skolan drar igång. Bara för att få landa lite och sova ut. Men jag hinner nog ta ikapp senare!

Hörni, att ta sig hem är inte alltid så lätt. Min egentliga restid var utsatt till ca 20 timmar, men den landade till slut på ca 56 timmar. Så lång tid tog det för mig att ta mig från Teheran till Umeå. Och jag ska berätta vad som hände.

 

Jag kan börja med att säga att denna resa var 100% jinxad. Redan på väg till flygplatsen i Teheran fick vi punktering på bilen. Planet var sedan två timmar försenat vilket ändrade flygtiden till 6.30. Framme i Istanbul skulle jag sedan byta flyg till Stockholm, men eftersom jag knappt sovit något alls under natten så lyckades jag såklart somna i väntan på flyget, vaknade 10 minuter efter avgång och ja... missade helt enkelt flyget. Efter ren och skär panik i cirka 20 minuter kom jag sedan i kontakt med någon slags hjälppersonal som hjälpte människor att boka om missade flyg. Jag frågade flera olika personer och alla sade samma sak "Vänta här, jag kommer tillbaka snart och hälper dig!" Men ingen kom tillbaka. Bara en kvinna, som hade fullt upp. Hon sprang in och ut ur säkerhetskontrollen där vi andra fick vänta och samlade ihop allas pass i omgångar. I väntan träffade jag på en man som ursprungligen var från Kamerun och skulle till Köpenhamn. Vi stod och höll varandra sällskap under de två timmar vi väntade på att få hjälp. Han fick sedan hjälp att ta sig vidare och skulle med ett annat flyg dagen efter och fick skjuts och betalt boende på hotell medan han väntade på flyget. Men jag? Jag fick ingenting. Jag blev lotsad till passkontrollen, och sen fick jag klara mig själv.

 

Jag gick till mitt flygbolag, Pegasus, och frågade om nya biljetter till Stockholm. Det fanns inga biljetter idag och morgondagen var fullbokad. Jag gick till Turkish Airlines, en biljett kvar till morgondagen, 9000 kr i Business class. Jag gick till informationsdisken och frågade efter numret till SAS. Allt var fullbokat. Hoppet som jag försiktigt hade börjat bygga upp börjades riva ner igen. Jag gick till en allmän biljettdisk. Mannen sökte på allt som fanns i närheten; Stockholm, Göteborg, Oslo, Köpenhamn, Helsingfors. På alla flygplatser i Turkiet. Det fanns ingenting ledigt. Var fan ska jag ta vägen? Mitt bagage hade redan åkt till Stockholm, jag hade 2000 svenska kronor kontant och 16 kg persiskt godis med mig. Jag kände mig så uppgiven att jag började gråta mitt i biljettdisken. HUR FAN kunde jag somna?! Hade jag vaknat 20 minuter tidigare så hade jag inte behövt stå här nu. Mannen som jobbade där inne bad mig komma in på kontoret istället och tröstade mig med att det skulle lösa sig och gav mig vatten. Om jag hade kunnat skicka honom blommor så hade jag gjort det. Vi satt länge och väl och sökte, och till slut hittade vi en biljett till Göteborg som skulle gå klockan 14.15 dagen efter, från en annan flygplats i Istanbul. 6500 kr. Det var bara att gilla läget. Jag tog den, min paps förde över pengar och på vägen ut fick jag av mannen ett "turkiskt öga" som present för att skydda mig mot ondhet. Välbehövligt!

 

Senare på kvällen åkte jag vidare mot Atatürk Airport som låg ca 2,5 timmar bort. Väl där så åt jag, strosade runt och försökte hitta en lämplig sovplats. Det gick sådär. Men natten blev till dag och tiden för avresan började sakteligen krypa närmare. På flyget till Göteborg satt jag bredvid en trevlig man som ursprungligen var från Syrien och bodde i Lysekil. I Göteborg lyckades jag boka ett flyg till Stockholm, så jag kunde hämta upp mitt bagage, och när kvinnan i SAS-kassan fick höra min långa resa så bokade hon in mig på det billiga priset även om det egentligen var för sent. Däremot fanns det inga flyg till Umeå för resten av kvällen, men jag ville så gärna komma hem så jag bokade en biljett på nattåget direkt från Arlanda. Och framme var jag sedan 7 på morgonen!

 

Trots att det varit intensivt och tröttsamt, jag har blivit sjukt svettig och äcklig och är några tusenlappar fattigare så är det på något sätt ganska fint det som hände. Jag träffade massa fina människor på vägen och fick en snabblick över Istanbul. Och jag klarade mig faktiskt helt själv! Det är okey att få panik, så länge man skakar av sig den igen och fortsätter kämpa. Är det inte detta som är en del av livet på något sätt? Meningen är väl inte att allt ska gå som rinnande vatten hela tiden och att det ska bli precis som man planerat. Hur ska man då kunna växa som människa? Jag må då säga, jag är jävligt bra på att göra lemonad när livet slänger citroner på mig.

Hej igen! Jag har inte kunnat uppdatera pga knas med censuren, men nu har vi fixat det där hacker-programmet som även Pouneh hade på sin dator, et voilà! 

 

Idag är det fredag, och jag åker tillbaka till Sverige om två dagar. Här i Teheran är det göörvarmt, om jag får uttrycka mig på värmländska slash göteborska. Det känns i alla fall som att det är varmare än i Tabriz, men det kan också bero på att man hinner bli ganska less och svettig i alla dessa bilköer! Herregud alltså... och så är det enormt stort också, även utan bilköer tar det minst en timme att ta sig till olika ställen.

 

Vi bor hos min mammas kusin med hans fru och tre barn som är 19, 23 respektive 26 år, men ingen av dem pratar engelska. Kommunikationen brukar inte alltid hålla, men det är bara att nicka och le så löser sig det mesta, skämt åsido. Men lite mer persiska har jag i alla fall lärt mig! Vi har en egen våning att bo på, och blir bjudna på frukost och middag varje dag. Det känns otroligt lyxigt, och de är väldigt trevliga men de kan bli ganska intensiva, om man säger så. Den här veckan har vi i deras sällskap hunnit besöka två palats med tillhörande museum; Sadabaad Palace och Golestan Palace. Vi har även hunnit ta en lång kvällsprommis i en fin park, varit till Tehran Bird Garden och hälsat på släktingar. Maassa bilder har blivit tagna, och jag ska slänga upp dem på både bloggen och Facebook sen när jag kommer hem.

 

Imorse var vi och åt frukost på Milad Tower, och det var jättemysigt! Även om det krävdes ytterst få sovtimmar i natt eftersom vi lade oss sent och skulle upp tidigt så var det värt det. Milad Tower är världens sjätte högsta torn, 435 meter! Längst upp finns en sån där fancy klassisk restaurang som snurrar långsamt så man kan se hela staden medan man äter. Efter det begav vi oss till Vafa Animal Shelter som låg låångt ute i bushen, men det var så värt det! Vafa är Irans första djurskydd med över 700 herrlösa hundar! När jag åker hem på måndag så kanske jag ska hjälpa till att transportera en hund till sina nya ägare i Sverige, om alla papper osv hinner bli klara tills dess dvs. Jag hoppas det blir klart, för jag vill så gärna hjälpa till! Idag har det i alla fall varit en jättefin dag, och nu ska jag dricka mitt te och sen blir det nog en powernap! Skulle kunna lägga mig på golvet och somna dirr, helt ärligt. PÖSS

Ikväll avslutas vår resa i Tabriz och vi har nu varit här i tre veckor. De kommande 10 dagarna ska vi spendera i Teheran! Även om jag är ganska trött och det känns slitsamt med ännu ett miljöbyte så är det också väldigt spännande! I Teheran bor det mer människor än vad det bor i hela Sverige sammanlagt. DET är sjukt.

 

Jag har inte kunnat skriva den här veckan eftersom Pouneh varit bortrest i några dagar så jag och mamma haft huset för oss själva. Men det har inte varit mindre kul för det! Jag har hängt mycket med Pounehs brors styvdotter Parmida och vi har haft det hur trevligt som helst! Det känns bra att för omväxlings skull också få göra något som ungdomar gör och se hur det är! Vi har bland annat träffat Parmidas kompisar från en grannstad och ätit middag och rökt vattenpipa. Sen har vi också åkt "dor-dor" (runt-runt), vilket är lite av Irans sätt att gå ut på eftersom det inte finns några klubbar osv här. Man kör alltså runt upp och ner längst olika gator och spanar på varandra genom bilarna, och stannar och byter nummer med varandra om man vill det. Det finns även blombud som går runt mellan bilarna utifall någon skulle vilja skicka iväg en blomma till någon i en annan bil, typ som att bjuda någon på en drink! SÅ HIMLA KUL, haha!

 

Igårkväll följde jag med Parmida på något slags secret garden party. Även om fester och allt som hör till är förbjudet så betyder det inte att det inte finns! Vi åkte en bit utanför stan där vi möttes av musik, dans, drinkar, kortspel och mat. Det var så himla avslappnat och trevlig stämning och alla dansade med alla - kvinnor som män, gamla som unga. Alla var jättetrevliga och frågade om Sverige och vad jag tyckte om Iran och ville dansa och bjöd på massa frukt och mat. Det är nånting med Iran som gör att jag känner mig som hemma här! Kanske för att jag kan identifiera mig mer med deras kultur och sociala liv än det som finns i Sverige, jag vet inte. Det var i alla fall ett perfekt sätt att avsluta de här tre veckorna på!

 

Nu har jag packat väskan knökfull och det kommer bli ett helvete att behöva packa om allt igen tills hemfärden. Jag hoppas att vi inte köper något mer för jag tror faktiskt inte det finns plats någonstans... Jag vet inte hur möjligheterna till dator och internet ser ut därborta heller, så för den här gången säger jag tack o hej och på återseende!