Hörni, att ta sig hem är inte alltid så lätt. Min egentliga restid var utsatt till ca 20 timmar, men den landade till slut på ca 56 timmar. Så lång tid tog det för mig att ta mig från Teheran till Umeå. Och jag ska berätta vad som hände.

 

Jag kan börja med att säga att denna resa var 100% jinxad. Redan på väg till flygplatsen i Teheran fick vi punktering på bilen. Planet var sedan två timmar försenat vilket ändrade flygtiden till 6.30. Framme i Istanbul skulle jag sedan byta flyg till Stockholm, men eftersom jag knappt sovit något alls under natten så lyckades jag såklart somna i väntan på flyget, vaknade 10 minuter efter avgång och ja... missade helt enkelt flyget. Efter ren och skär panik i cirka 20 minuter kom jag sedan i kontakt med någon slags hjälppersonal som hjälpte människor att boka om missade flyg. Jag frågade flera olika personer och alla sade samma sak "Vänta här, jag kommer tillbaka snart och hälper dig!" Men ingen kom tillbaka. Bara en kvinna, som hade fullt upp. Hon sprang in och ut ur säkerhetskontrollen där vi andra fick vänta och samlade ihop allas pass i omgångar. I väntan träffade jag på en man som ursprungligen var från Kamerun och skulle till Köpenhamn. Vi stod och höll varandra sällskap under de två timmar vi väntade på att få hjälp. Han fick sedan hjälp att ta sig vidare och skulle med ett annat flyg dagen efter och fick skjuts och betalt boende på hotell medan han väntade på flyget. Men jag? Jag fick ingenting. Jag blev lotsad till passkontrollen, och sen fick jag klara mig själv.

 

Jag gick till mitt flygbolag, Pegasus, och frågade om nya biljetter till Stockholm. Det fanns inga biljetter idag och morgondagen var fullbokad. Jag gick till Turkish Airlines, en biljett kvar till morgondagen, 9000 kr i Business class. Jag gick till informationsdisken och frågade efter numret till SAS. Allt var fullbokat. Hoppet som jag försiktigt hade börjat bygga upp börjades riva ner igen. Jag gick till en allmän biljettdisk. Mannen sökte på allt som fanns i närheten; Stockholm, Göteborg, Oslo, Köpenhamn, Helsingfors. På alla flygplatser i Turkiet. Det fanns ingenting ledigt. Var fan ska jag ta vägen? Mitt bagage hade redan åkt till Stockholm, jag hade 2000 svenska kronor kontant och 16 kg persiskt godis med mig. Jag kände mig så uppgiven att jag började gråta mitt i biljettdisken. HUR FAN kunde jag somna?! Hade jag vaknat 20 minuter tidigare så hade jag inte behövt stå här nu. Mannen som jobbade där inne bad mig komma in på kontoret istället och tröstade mig med att det skulle lösa sig och gav mig vatten. Om jag hade kunnat skicka honom blommor så hade jag gjort det. Vi satt länge och väl och sökte, och till slut hittade vi en biljett till Göteborg som skulle gå klockan 14.15 dagen efter, från en annan flygplats i Istanbul. 6500 kr. Det var bara att gilla läget. Jag tog den, min paps förde över pengar och på vägen ut fick jag av mannen ett "turkiskt öga" som present för att skydda mig mot ondhet. Välbehövligt!

 

Senare på kvällen åkte jag vidare mot Atatürk Airport som låg ca 2,5 timmar bort. Väl där så åt jag, strosade runt och försökte hitta en lämplig sovplats. Det gick sådär. Men natten blev till dag och tiden för avresan började sakteligen krypa närmare. På flyget till Göteborg satt jag bredvid en trevlig man som ursprungligen var från Syrien och bodde i Lysekil. I Göteborg lyckades jag boka ett flyg till Stockholm, så jag kunde hämta upp mitt bagage, och när kvinnan i SAS-kassan fick höra min långa resa så bokade hon in mig på det billiga priset även om det egentligen var för sent. Däremot fanns det inga flyg till Umeå för resten av kvällen, men jag ville så gärna komma hem så jag bokade en biljett på nattåget direkt från Arlanda. Och framme var jag sedan 7 på morgonen!

 

Trots att det varit intensivt och tröttsamt, jag har blivit sjukt svettig och äcklig och är några tusenlappar fattigare så är det på något sätt ganska fint det som hände. Jag träffade massa fina människor på vägen och fick en snabblick över Istanbul. Och jag klarade mig faktiskt helt själv! Det är okey att få panik, så länge man skakar av sig den igen och fortsätter kämpa. Är det inte detta som är en del av livet på något sätt? Meningen är väl inte att allt ska gå som rinnande vatten hela tiden och att det ska bli precis som man planerat. Hur ska man då kunna växa som människa? Jag må då säga, jag är jävligt bra på att göra lemonad när livet slänger citroner på mig.