Man brukar tycka att ju äldre man blir, desto mindre spännande blir födelsedagarna. Men i år kan jag inte hålla med! Det har varit något speciellt med den här födelsedagen, jag känner det liksom i luften. Egentligen har det inte hänt något spännande alls, men plötsligt känner jag mig faktiskt ett år äldre. Hela klassen sjöng för mig imorse, och jag har blivit bombad av sms, kommentarer på facebook och snaps hela dagen. Jag fick dessutom blommor och choklad levererat fram till dörren, och i helgen ska jag och Wille gå ut och äta! Man påminns om vilka fina människor man har runt sig och känner sig nästan lite bortskämd. Att alla kan visa så mycket kärlek, eller slänga iväg en liten hälsning så man vet att folk tänker på en. Det gör mig verkligen rörd, nästan tårögd faktiskt.

 

Idag var det dessutom internationella dansdagen! Det kan man väl säga att vi firade genom att vara i skolan och dansa från 8.30 till 17.00. En hård dag med andra ord. Men projektet är nästa vecka, så det krävs hårt arbete! Men det kommer nog bli så jäkla grymt när vi väl är färdiga.

 

Nu ska jag göra middag, sen kanske jag åker och köper mig en tårta! Pusshej! /Födelsedagsbarnet

Så, då har det blivit dags att packa ihop igen och återvända till mitt Karlstad. Jag kom lika fort som jag åkte. Som en virvelvind som min mamma skulle ha sagt. Och lite så känns det faktiskt. Ska bli skönt att komma tillbaka, men på något sätt känns det som att jag glömde något. För den här gången känner jag mig inte helt färdig med Umeå. Men jag har ju inget val egentligen. Jag hann ändå med så gott som allt jag hade hoppats på att hinna med, och kanske lite till.

 

Jag hann träffa Kajsa, Andrea och Sandra, jag hann spendera tid med min bror, jag hann mysa med min mamma, jag fick spendera kvalitetstid med min pappa, jag hann med en familjemiddag och jag hann träffa farfar o farmor och annan släkt. Jag hann också äta maassor med god mat, mysa med katterna, fixa mina naglar och shoppa... Det enda jag egentligen inte hann med ordentligt var att sova. Men det ska jag ta itu med direkt efter jag lyckats samla mitt pick och pack, vilket typ är dubbelt så mycket som det jag kom hit med. Tummen upp! Vi hörs i Karlstad!

För något år sen fick jag idén att göra en tavla av katternas tassavtryck. Men som så mycket annat så lades idén på hyllan. Så kom en dag som idag; regnig, trist, men med ett sug efter att göra något kreativt. Så jag plockade fram pappersarket och färger, lade en stor papperspåse under och hällde ut färg på en plastpåse. "Lätt som en plätt!", tänkte jag och plockade upp Fläckis som redan gjort sig bekväm på papperet. Men tji fick jag. De två första avtrycken gick bra, och sedan när jag skulle doppa baktassen så blev det ett jädra liv. Att brottas med en sex kilos katt är inte det lättaste. Så jag torkade av tassarna så gott jag kunde med en blöt trasa och tog nästa katt, och så nästa. Och det gick till ungefär på samma sätt med dem. Här ser ni resultatet!

Själv är jag rätt nöjd med tavlan. Jag gillar att den blev lite abstrakt. Men det är baksidan av det hela som gör mig så miserabel. För det första, så hade jag glömt klippa Lillis klor, så fick mig några ordentliga klösmäken. Efter brottningsmatcherna var det dessutom färg överallt. På kattera, på mig, på mina kläder och på vår nytvättade matta... Katterna blev lite förbannade efter mitt experiment och sprang ut så fort jag torkat av tassarna. De förlät mig dock väldigt snabbt igen och kom in. Men såklart hade det ju regnat ute så när de kom in var tassarna blöta, och färgen som jag trodde var borta hade egentligen bara torkat. Så jag skrattade hysteriskt medan jag gick runt och torkade fotspår över hela huset. Och det värsta av allt är att färgen inte alls går bort lika lätt som jag trodde. Katterna är fortfarande missfärgade, och mattan likaså. Kläderna går nog att tvätta dock. Så som helhet blev det ett misslyckat projekt, även om resultaten blev lyckat!

Idag åker jag hem! Tåget mot Stockholm går om en timme och sen landar flyget innan sju ikväll. :) Det känns att det var ett tag sen sist, närmare bestämt nästan fyra månader. Jag längtar faktiskt hem mer än jag insåg. Det ska bli så skönt att få mysa med katterna. De saknar jag nog mest av alla faktiskt. Och att få träffa min familj, mina vänner och farfar och farmor. Sen får jag köra min egen bil och åka longboard. Äta godis och mammas ash. Kolla på Disneyfilm på kass VHS. Äta thaimat på Mhenam. Det ska bli himla gött att få komma hem. Vi ses snart, mitt kära Umeå!

Sen jag skrev sist så är det mycket som har bearbetats, både rent känslomässigt och i kroppen. Idag hade vi tre examinationer. Det var nog den mest intensiva dagen på länge. Den första lektionen vi hade var improvisation och komposition. Där hade vi fått höra en liten historia av vår lärare för några veckor sedan, och vår uppgift var att gestalta den här historian genom att improvisera fram en koreografi. Lätt? Not really. Som jag skrev förra veckan så kändes det som att hela examinationen skulle gå sämst, eftersom jag missat sista lektionstillfället. Men igår så gick jag, Louise och Johanna samman och fixade ihop hela vår koreografi. Och fyfasen vad nöjda vi blev. Vi hade planerat bra i musiken, fått med känslor, stämning, tänkt på rekvisita och kläder. Alla delar kändes som att de fanns med. Hela den lektionen kändes jättebra. Kreativiteten bara flödade, helt utav sig själv.

 

Nästa examination var balett, där vi också skulle ha gjort en koreografi i grupp. Jag tycker att vi gjorde det bra, även om jag känner nu i efterhand att jag nog hade kunnat lägga i en växel till. Däremot på vår sista examination för dagen så hade vi modern dans, där jag dansade precis som vanligt egentligen, förutom att jag tog det steget längre och verkligen dansade med hela mitt hjärta och min kropp.

 

Hela dagen har känts som en stor uppenbarelse. Jag har börjat förstå vem jag är som dansare. Hur jag vill uttrycka mig. Hur långt jag kan pusha mig själv att gå. Hur bra jag skulle kunna bli. Jag ser hur mycket jag har vuxit under det här året. Och inte bara som dansare, utan också som person. Varje del av livet för med nya erfarenheter. Man växer i sig själv och tillsammans med andra. I sorg och i glädje. Som vänner och ovänner.

 

Linjen mellan att vara människa och dansare blir plötsligt så tydlig. Vi är inte som alla andra. Men vi är inte som varandra heller. Så stora frågor lyfts fram och man börjar fundera på vad som egentligen är viktigt här i livet. Är det att få göra det man brinner för, att leva med de man älskar eller att säkra sin framtid? Varför uppstår det alltid en sån hets med vad som ska hända sen? Varför kan man inte bara vara i det som finns nu? Att få landa. Njuta av nuet. Livet behöver inte alltid vara en ständig färd mot nästa mål. För är det verkligen det som är meningen?

 

Idag var sista anmälningsdagen inför nästa läsår. Såklart var jag ute i sista sekunden. Jag har inte haft tid att tänka efter, kanske inte velat heller. För plötsligt känns allt bara som ett inövat beteende utan mening. Jag söker, men var är det jag vill komma?

Anledningen till att det varit lite lamt med uppdatering på sistone beror på att det är ett helvetes massa jobb i skolan nu. Eftersom vi läser massa kurser parallellt så ska alla dessa examineras typ samtidigt också. Exempelvis så är det examination i barndanspedagogik imorgon, examination i jazz på torsdag och uppsatsen ska in på fredag. Sen så håller det på så ända tills vi slutar, typ. Vilket är om ungefär sju veckor. Eftersom det är så mycket praktiskt också, med att skapa egna koreografier och sådär så krävs det väldigt mycket arbete och tid, vilket vi inte riktigt har, då vi går i skolan fulla dagar. Dessutom så ska vi repa inför SMASK mellan 17.00-21.00 på onsdag, så hela dagen försvinner. Tid helt enkelt - we have none.

 

Det märks att det är påfrestande när man har ont i hela kroppen och är slut i huvudet, och när man konstant är på bristningsgränsen. Men det betyder inte att inte själen är lycklig, jag måste bara hitta ett sätt för den lyckan att lysa igenom och inte låta den yttre stressen ta överhand.

 

I natt fick jag nästan ingen sömn, så jag kände att det var bäst att sova ut under förmiddagen och gå till skolan efter lunch. För som sagt, tiden är knapp och det gäller att ta vara på det man får. Dock hade det tillkallats ett superallvarligt möte med klasserna och lärarna som skapade kaos hos alla. Sinnesstämningen var minst sagt tryckande. Överväldigande för många. Och jag som bara kastades in mitt i samtalet var nära på att börja gråta bara av att sätta mig och lyssna. Mycket känslor helt enkelt. Så efter lunch var det som att alla var tömda på energi, men vi försökte i alla fall jobba på så gott vi kunde. Dock så blev jag bara ännu mer stressad av att ha missat morgonens improvisationsklass då vi har examination nästa vecka. Hela uppgifter var färdig utan att jag ens sagt ett ord eller lyft ett finger. Men jag har bara mig själv att skylla eftersom jag inte var där.

 

Efter dagens sista klass så kändes dock allt mycket bättre, vi fick dansa ut lite känslor och allt hade fått landa. Jag har även gjort min intervju inför uppsatsen idag så nu är det bara att skriva tills fingrarna blöder. Up, up, and awaaaay!