Sen jag skrev sist så är det mycket som har bearbetats, både rent känslomässigt och i kroppen. Idag hade vi tre examinationer. Det var nog den mest intensiva dagen på länge. Den första lektionen vi hade var improvisation och komposition. Där hade vi fått höra en liten historia av vår lärare för några veckor sedan, och vår uppgift var att gestalta den här historian genom att improvisera fram en koreografi. Lätt? Not really. Som jag skrev förra veckan så kändes det som att hela examinationen skulle gå sämst, eftersom jag missat sista lektionstillfället. Men igår så gick jag, Louise och Johanna samman och fixade ihop hela vår koreografi. Och fyfasen vad nöjda vi blev. Vi hade planerat bra i musiken, fått med känslor, stämning, tänkt på rekvisita och kläder. Alla delar kändes som att de fanns med. Hela den lektionen kändes jättebra. Kreativiteten bara flödade, helt utav sig själv.

 

Nästa examination var balett, där vi också skulle ha gjort en koreografi i grupp. Jag tycker att vi gjorde det bra, även om jag känner nu i efterhand att jag nog hade kunnat lägga i en växel till. Däremot på vår sista examination för dagen så hade vi modern dans, där jag dansade precis som vanligt egentligen, förutom att jag tog det steget längre och verkligen dansade med hela mitt hjärta och min kropp.

 

Hela dagen har känts som en stor uppenbarelse. Jag har börjat förstå vem jag är som dansare. Hur jag vill uttrycka mig. Hur långt jag kan pusha mig själv att gå. Hur bra jag skulle kunna bli. Jag ser hur mycket jag har vuxit under det här året. Och inte bara som dansare, utan också som person. Varje del av livet för med nya erfarenheter. Man växer i sig själv och tillsammans med andra. I sorg och i glädje. Som vänner och ovänner.

 

Linjen mellan att vara människa och dansare blir plötsligt så tydlig. Vi är inte som alla andra. Men vi är inte som varandra heller. Så stora frågor lyfts fram och man börjar fundera på vad som egentligen är viktigt här i livet. Är det att få göra det man brinner för, att leva med de man älskar eller att säkra sin framtid? Varför uppstår det alltid en sån hets med vad som ska hända sen? Varför kan man inte bara vara i det som finns nu? Att få landa. Njuta av nuet. Livet behöver inte alltid vara en ständig färd mot nästa mål. För är det verkligen det som är meningen?

 

Idag var sista anmälningsdagen inför nästa läsår. Såklart var jag ute i sista sekunden. Jag har inte haft tid att tänka efter, kanske inte velat heller. För plötsligt känns allt bara som ett inövat beteende utan mening. Jag söker, men var är det jag vill komma?