Hej igen! Det tog mig ungefär en vecka att börja flyttpacka. Inte för att jag direkt känner för att jag har tid att bara hänga runt, utan mest för att jag inte ärligt talat vet var tiden tar vägen! Vips så är det kväll. Som nu! Whattafaack liksom. Packat typ... en halv kartong idag. Jag är otroligt spänd på att flytta dock, jag tycker det ska bli jättekul och jag är faktiskt redo att lämna Karlstad. Även om jag också tycker det är otroligt sorligt förstås, och läskigt för den delen, att börja på ett helt nytt kapitel.

 

Apropå nytt kapitel, så önskar jag ibland att jag kunde dela upp mig själv i två personer som kunde gå åt varsitt håll. Å ena sidan vill jag bara dansa hela mitt liv. Dansa, dansa, dansa, dansa! Resten av livet! Gå på massa olika dansutbildningar och dansa mig jorden runt. Tills min kropp inte klarar mer. Å andra sidan har jag min barndomsdröm - veterinär. Som är en 5,5 år lång utbildning. Fem och ett halvt år av slit, stillasittande plugg, minimal fritid och höga CSN-lån. Om jag ens klarar utbildningen. Men belöningen att få jobba och hjälpa djur, kanske över hela världen, kommer nog att vara värt det. Nackdelen är dock att efter jag studerat så kommer mitt unga vuxna liv att vara slut. Kommer jag verkligen ha hunnit göra allt jag vill innan det?

 

Igårnatt satt jag och tittade upp på himlen. Andades in kvällsluften. Solen var på väg upp, det syntes på himlen som börjat ljusna på ena sidan, och molnen som skiftade i olika blågråa nyanser. Flöt sakta förbi. Vi såg nyligen filmen Pocahontas, en av mina Disneyfavoriter. Som har så mycket fina budskap. Värna om djur, natur och din nästa. Vi är alla medmänniskor och ska leva i symbios med planeten. Mitt i det här kunde jag inte låta bli att fälla en tår. Så mycket som gått och fortfarande går i spillo på grund av människans dumhet och girighet. Jag började tänka på hur vacker vår planet är och hur hemska vi människor är. Djur som utplånas. Sopor som samlas i hög på hög i fattiga länder, som måste ta vår skit bara för att vi har råd att dumpa dem någon annanstans och för att "de ändå redan har det dåligt, så varför ska vi få det sämre?". Krig, mord, mobbing, våldtäkt. Världen är en hemsk plats. Det är klart att man vill blunda. Och ibland måste man det, skulle vi annars fortsätta att skaffa barn om vi alltid tittade? Ibland måste man blunda för sin egen sundhet. Men ibland kan det också vara bra att titta, för man ska inte vara naiv. Man ska se världen för vad den är. Kanske gråta en skvätt. För det är först när man ser felen som man kan göra något åt dem. Men man ska heller inte glömma bort att alltid se det goda i människor, det gör jag. Ibland händer det att jag förlorar på det, men oftast får jag mycket tillbaka.