Nu var det längesen jag skrev, men jag kände att det var dags. Första skolveckan avklarad och vi hoppar raskt in på nästa termin. Mycket som händer i livet. Omställningar. Uppenbarelser. Förvirring. Känslan av att vara helt ensam på jorden kontra känslan av att vara med någon som förstår precis hur det känns utan att behöva säga ett ord.

 

Jag är en väldigt känslig människa. Det vet jag. Jag gråter åt mycket. Om jag är arg, ledsen eller stressad. Men också när jag upplever något fint, eller när någon får mig att må bra. Jag gråter åt orättvisor och missförstånd, men också åt genuinitet och kärlek. Jag gråter när djur dör, när jag måste ta farväl, när jag kollar på en sorglig film. Jag gråter åt att folk inte vet vad som längre är rätt eller fel.

 

Jag satt och läste en text till skolan idag. Den handlade om dans. Och medan jag satt och läste kände jag hur tårarna började rinna. Inte för att jag blev upprörd utan för att den förklarade något oförklarbart. En människa som är invigd i dans förstår också innebörden av det. Något händer med människan. Kontrasterna kan plötsligt bli så stora mellan en utövare och en ickeutövare. Men vad ska det egentligen ha för betydelse? INGEN frågar varför du målar en tavla, INGEN frågar varför du sjunger en sång. Men VARFÖR ska då alla behöva veta varför du dansar? VARFÖR måste alltid dans rättfärdigas? Jag ska inte behöva förklara varför dans ska finnas till bara för att det finns andra som framställer det i dåliga dager. Människan behöver dans lika mycket som den behöver sång och musik. Dans fanns innan vi ens hade ett språk. Det är inte dansens fel att dess betydelse här i världen blivit skev i samma takt som resten av världsuppfattningen blivit det.