Om det finns någon därute som inte hört det än, så har jag fått halsfluss. Pang bom, helt random innan jag åkte till jobbet i söndags. Mådde bra tills dess, men kände mig helt plötsligt jättehängig, och det visade sig att jag hade 38,5°C feber. Men jag åkte till jobbet ändå som den duktiga anställda jag är, men blev hemskickad ganska direkt. Och tur var väl det, för sen gick det bara utför för mig. Så nu har jag bara legat hemma och jäst i sängen de senaste tre dygnen. Alternerat mellan att sova, kolla på tv, kolla på So You Think You Can Dance, sova lite till och kolla på Vänner. Haft ont i halsen så det känns som jag sväljer rakblad (I'm just sayin', min hals just nu är nog något av det äckligaste jag sett). Frysit så jag inte vet var jag ska ta vägen, i väntan på att ta nästa dos paracetamol eftersom den innan uppenbarligen inte hjälpte ett skit. Sen har jag helt plötsligt börjat svettas pölar. Ja, the story of feber helt enkelt. Ni vet väl alla hur den lilla valsen går till.

 

Men, nu har det i alla fall börjat släppa lite! Jag började ta min antibiotikakur imorse och febern börjar gå ner hela vägen nu, och inte bara lite grann. Jag orkade även duscha ikväll, och äta en ordentlig middag utan att den kom upp igen. Jag ser ljuset! Och jag har börjat få igång groovet igen; ett tecken jag brukar gå efter när jag märker att jag börjar tillfriskna. Ja, det låter sjukt, men jag dansar jämt. Vare sig det bara är att jag sitter och diggar lite med huvudet, eller att jag skakar loss fullständigt i sovrummet, så finns det alltid rörelse när jag hör musik. Automatiskt. Det känns skönt att känna att man håller på att återgå till sitt normala jag igen och inte bara ett kolli som ligger och dör, typ.

De här senaste dagarna har jag verkligen maxat min ledighet. Det känns så jäkla skönt nu när det börjar bli varmt och ljust och sommar. Allt blir som så mycket roligare, och man vill hitta på mer grejer.

 

I måndags så bokade jag mina biljetter till Frankrike. Det dryga med det är att jag flyger med olika bolag på varje sträcka, bara för att det skulle bli billigare. Så den 7:e juni lämnar jag stan, och kommer hem igen den 22:a. Men det ska bli kul att få träffa familjen igen! Saknar dem så himla mycket! Och sen ska jag äntligen få se Paris ordentligt.

 

Efter jag bokat biljetterna så åkte jag ned på stan för att köpa nya jeans till jobbet. Jag köpte även Ansiktets album, men det kom aldrig ens innanför dörren utan jag lade den direkt i skivspelaren i bilen. Sen hade jag egentligen inte så mycket mer att göra på stan, men lyckades ändå spendera en mindre förmögenhet!? Det blev nya kläder, nagellack och ett nytt halsband. Totalt onödigt men helt nödvändigt på samma gång. Måndagens grej of the day: spendera pengar.

Ja, tanken var ju att jag skulle skriva och uppdatera efter varje kväll i Karlstad, men något knasigt hände på vägen, så det fick bli en enda slutsummering nu när jag kom hem istället. Varning för ett extremt långt inlägg. Summering av summeringen längst ner.

Det började alltså med att jag åkte iväg på tisdag den 14:e med flyg mot Stockholm och sen tåg till Karlstad. Finns inte så mycket att säga där, förutom att jag träffade sångaren av Sabaton på tåget. Eller ja, jag hade sett honom stå bredvid mig och antog att han skulle med samma tåg. Och eftersom Benji är ett stort fan av dem, så insisterade jag på att ta en bild på karln och skicka den. Så jag klampade rakt igenom hela tåget för att ta mig fram till första klass, där det satt massa karlar i kostym. En välbekant frisyr stack upp. Jag gick fram, sade "Ursäkta mig, skulle jag kunna fråga en sak?" Han svarade något i stil med "Javisst får du det!" varav jag sade "Du råkar inte vara Joakim Brodén?", "Jo, det stämmer!". Haha, jag blev lite snopen, bad om att få ta en bild för att jag hade en bror som jag kunde impa på. Han drog en pose, detta fick jag med:

 

Väl på tågstationen i Karlstad hade jag siktet inställt på att hitta en taxi. Orkade ju inte börja leta buss eftersom det verkade krångligt. Hade ju ingen aning om hur stor staden var. Så jag stötte på en liten, rultig, persisk man som andades tyngre än Darth Vader. Han kommunicerade lite med mig på persiska, varav jag svarade på svenska. Ganska kul faktiskt. Sen önskade han mig lycka till på provet och bad om att få en kram. Väl incheckad dumpade jag väskan på rummet och slängde upp datorn för att leta restauranger eftersom jag var svinhungrig. (Kan tillägga att internet funkade utmärkt vid det här tillfället, vilket gjorde det ännu konstigare att det brast sen). Jag hittade en restaurang som verkade otroligt fancy och bra, och tänkte att jag kunde lyxa till lite såhär när jag ändå sparat in lite pengar på tåg och rum. Men jag tog bussen in till stan den här gången, för att spara in ytterligare. Det visade sig vara väldigt simpelt. Efter många om och men hittade jag restaurangen, som visade sig ha ca en halvtimmes väntetid på maten eftersom ett stort sällskap precis hade tågat in. Jag tvekade lite först eftersom jag då skulle ha svårt att hinna tillbaka till rummet och se ESC, men ville ändå testa maten. Så jag satt och läste lite bok och myste ned mig. Jag hade beställt grillad tonfisk, med risotto och ratatouille. Efter ett tag i samband med att de kom med bröd och olika slags färskoströror, stack de fram en stor tallrik med en fånig liten kub i mitten, en klick löjrom på toppen och crème fraiche utsmetat med sked sådär fancy. Jag tittade oförstående ned på tallriken, upp på servitriserna, och sen ner på tallriken igen. Hann precis tänka "Är det DET HÄR jag beställt?!" då en av servitriserna verkar ha sett min förvirring och sade "Det är ett litet smakprov från köket!". Då sken jag upp. Vilken gästfrihet alltså! Efter ett tag kom även tonfisken in, som jag njöt av till fullo, med tanke på priset jag fick betala för den. Jag drack Pepsi ur ett vinglas och kände mig riktigt jäkla slösig. Men ibland måste man få vara det. Det var mysigt. Sen åkte jag taxi hem, lite sen till Eurovision, men hur viktigt är det egentligen? Det var ju bara semifinal. Sen lade jag mig, och var väldigt exalterad över morgondagen. Men till slut somnade jag i alla fall.

Här har ni maten! La-di-daa!

Mot Stockholm, och vidare (till Karlstad då alltså...)!! Nu har jag packat, knökt in, stoppat alla flytande saker i så små förpackningar som möjligt, håller tummarna att jag har fått med allt och ler lite förväntansfullt för mig själv. TÄNK OM jag klarar det. Och gör jag inte det så har jag försökt. Då var det i alla fall en rolig upplevelse. Och inte minst lärorik.

 

I lördags efter jobbet så var jag och Andrea på en huvudbonadsfest. I gotta say, det var jäkligt roligt, även om vi kom sisådär tre timmar efter att den börjat. Men vad gör det när man har minst lika roligt egentligen? Dessutom så hade vi fått hetsa på lite för att "komma ikapp" de andra festprissarna, vilket nästan bara blev roligare. För huxflux skulle vi på bussen och sen var vi där. Det första vi gjorde var att gå in på toaletten, och vi hade inte ens vistats i lägenheten i mer än fem minuter så rev jag sönder ett av de få hela par strumpbyxor jag har. Oh well.

 

Det var en salig blandning med folk från hela landet, och lägenheten var ju bara to die for. HUR FINT INRETT SOM HELST. Det slutade senare med att jag och Andrea promenerade hem för att hinna nyktra till. Och för att vi hade missat sista bussen med flit. Kallt. Men då fick man känna att man lever. Ibland är livet gött. Även om man knappt sover något alls och ska jobba hela dagen efter.

 

Näe, nu ska jag kolla på en Seinfeld, och sen så blir det till att sova! Här bjuder jag på en lite festlig bild från i lördags. Notera att min huvudbonad var en fez, och det som ska föreställa en cowboyhatt är Andreas solhatt som blivit omformad. Om ni tittar noga ser ni också mina trasiga strumpbyxor. Over and out.

Håhå, jaja! Idag har det hänt mycket. Inte i den bemärkelsen att jag fått mycket gjort, utan det har mest bara varit mycket rörelse. Och dessutom har jag i stort sett fått fira min födelsedag igen. Jag säger då inte nej till det!

 

Dagen började med att jag vandrade iväg och hämtade min födelsedagspresent som Sandra skickat. Tadaaaa! Så otroligt fina! (Tack, fina du!)

Senare cyklade jag iväg på Coop för att köpa Spotify Premium som jag fått i födelsedagspresent av papi (TACK!). Nu ska jag lyssna tills öronen blöder, om jag får någon bukt på det hela d.v.s.

Sedan cyklade jag vidare och mötte upp moder min på InterSport för att välja ut nya arbetsskor som en del av hennes present (tack igen, mamma!). Jag passade även på att investera i en longboard (hur fett?) till mig själv eftersom jag för många år sedan lovade future me att köpa en när jag fått en ordentlig inkomst. Så vafan, ibland måste man väl testa lite nya saker? Det är ju nu det gäller!

Nåväl, för att komma till hela historians poäng. När vi väl stod i kassan och hade packat på oss både det ena och det andra och med plånboken i högsta högg...så fanns det först inga pengar på det ena koret. Så då fick jag glida in och rädda dagen som den multimiljonär jag är (not). Men...mitt kort var borta. Så då fick vi lämna alla grejer och åka hem och leta. Där vi vände upp- och ner på madrasser, täcken och lakan, rotade i papperskorgar, vände ut- och in på handväskor och egentligen bara gjorde hela huset ännu stökigare. TILL SLUT, när jag börjat överväga om jag kanske skulle vara tvungen att spärra kortet, så hittas det, logiskt nog, bredvid skrivaren som jag använde sent igår natt för att skriva ut hotellbokningen, där jag i samma veva använt kortet. Lilla pedanten i mig hann väl dö en smula, men nu är ju allt i sin ordning igen som tur är. Efter det gick vi ut och avnjöt en wunderbar måltid på Gandhi. Slutet gott, allting gott!

Hallå i stugorna! För er som missat det, så ska jag åka på antagningsprov till Danslinjen (60 hp) i Karlstad nästa vecka. Nervös much? Jag är sjuuukt peppad om jag verkligen skulle bli antagen, men om jag har så stora chanser egentligen? Troligtvis inte. Men som Will Smith säger "Being realistic is the most common path to mediocrity." Så nu ska vi inte vara realistiska, vi ska vara optimistiska.

 

Igår kväll slutförde jag resan med att boka boende. Flygbiljetter och tågbiljetter bokade jag ganska direkt efter jag anmält mig för att försäkra mig om att jag skulle komma iväg. Men eftersom det fortfarande inte riktigt sjunkit in att jag ska åka så har jag skjutit på boendefrågan ända tills nu. Och som jag väntat nu när jag var så sent ute så var typ ALLA hotell/vandrarhem helt fullbokade. Men, frukta icke, jag lyckades hitta ett enkelrum på ett vandrarhem med delat badrum. Det fanns frukostbuffé, gratis Wi-Fi dch det bästa av allt; TV på rummet! Så då ska jag mysa till det den 14:e och kolla på den första semifinalen av ESC. Det ska bli så himla mysigt att åka och se staden! Jag tänkte äta middag ute först på kvällen när jag kommer dit, kanske hitta en affär och köpa lite mellanmål och eventuellt lunch att ta med mig till 15:e, då vi kommer att vara på campus hela dagen och dansa, och sen åker jag hem igen på morgnen den 16:e. Här kommer schemat för antagningen! 

På vägen hem från jobbet så funderade jag på att köpa med mig en påse godis hem, det är ju ändå fredagsmys. Sen kände jag, att det är lite väl onyttigt, och dessutom dyrt. Och då kom jag på att jordgubbar inte skulle sitta helt fel. Väl inne på Coop och med bestämda steg mot frukt-disken fanns där inga jordgubbar? Nähepp. Fick visst bli en fruktsallad istället. Med lite ringlad vit choklad över. Svish svish, i med lite frukter i korgen, betala. Klart. Vänta nu, 134 kronor?? Jag kikade ner i min ynkliga lilla plastpåse; ett paket blåbär, ett paket hallon, två nektariner, två kiwis, tre passionsfrukter på extrapris, en stjärnfrukt och 100 gram vit choklad. Nåja, "Det ska va' gött att leva" tänkte jag och ryckte på axlarna.

Så nu sitter jag och myser, nyduschad och nedbäddad, med min fruktsallad som inte gjorde sig så fin på bild men som lyckligtvis smakade desto bättre. Lite halsont, väldigt trött, öm i kroppen, men också ovanligt tillfreds. Ibland känns livet väldigt fint utan någon större anledning. Även om saker och ting, stora som små, inte blev som man tänkt sig så hittar man sätt att acceptera och uppskatta dem. Peace out, yao!