Lustigt det där när man är sjuk, att man mår som bäst precis när man ska lägga sig. Då man har bäddat ner sig och hittat en behaglig temperatur. Man har kurerat sig med både det ena och det andra. Inte bara att man lyckats trycka i sig både mat och frukt och glass. Utan man har också tagit hostmedicin, alvedon, ibumetin, vitamintabletter, nässpray, smörjt in både läppar och händer, och för att inte glömma antibiotikan. Sen är man ju så sjukt utslagen på kvällen - även om man tagit x antal power naps under dagen - att man somnar inom loppet av sekunder. DOCK så sover man skitdåligt, för att man ständigt drömmer om jobbet och flytten och vaknar helt svettig med hjärtat i halsgropen. Jag vet inte varför jag lägger ned så mycket tankemöda på jobbet egentligen. Jag ska ändå sluta imorgon. Vad spelar det för roll om jag är där eller inte? Jag ÄR ju sjuk. Men de kanske tror att jag fejkar? Bara för att kunna få ut min sjuklön utan att behöva gå dit. Ja. Men då kanske de får tro det då? Det är väl inte hela världen. Lär aldrig jobba där ever again. Bli aldrig personligt inblandad i jobbet. Det är något jag konstant måste påminna mig själv om. För det är svårt att låta bli.

 

När man väl vaknar måste man sen kissa 18 gånger, snyta sig, en omgång till med nässpray, måste hosta upp ett kilo grönt slem. Sova igen. Vakna igen. Svettig. Pleh. Thank god för power naps.

 

Jag är verkligen jättepeppad på att börja packa. Svårt att veta var man ska börja och hur man ska packa, men jag känner mig sjukt sugen att bara börja få ner saker i lådorna och se att rummet blir lite tommare. Dock så har jag verkligen ingen ork just nu. Jag vill ändå att det ska bli gjort ordentligt. Men jag har ungefär två veckor på mig, mer eller mindre. Det ska jag väl klara?

 

Nä, nu ska jag sluta gnälla. Skärp dig, quinna!!