Hallååå i stugorna! Alltså sweet baby Jesus vad det varit dåligt med uppdatering här... Men jag måste faktiskt erkänna att jag kommit av mig lite med bloggandet, jag känner inte riktigt samma behov längre! Men med det sagt så ska jag inte sluta blogga, än i alla fall! Eftersom det ändå bara är människor jag känner som känner till mitt liv som läser (antar jag?) så känner jag inte direkt att jag behöver göra en uppdatering om vad som hänt de senaste två månderna i mitt liv, för det orkar jag inte heller, ha!

 

Jag kände mest att jag ville uppdatera för att berätta lite om mina dansgrupper på dansskolan. Hur fantastiskt givande det är att jobba med barn. Visserligen väldigt krävande också, eftersom man alltid måste ge så mycket energi, vara på alerten, se alla, komma ihåg alla övningar (och allas namn för den delen) och samtidigt vara pedagogisk och gå in i en lärarroll. Är du trött en dag kan du inte visa det, för då smittar den energin av sig. En kanske sätter sig och inte vill vara med, en annan börjar springa runt och skrika, en tredje gråter efter en förälder. Nej. Det gäller att alltid hålla andan uppe. På lördagar och söndagar då jag har som flest klasser kommer jag alltid hem och tar en powernap på soffan om jag har tid, för jag är så otroligt trött. Men vet ni vad? Det är så jävla värt det. Bara idag har jag fått så mycket kärlek, komplimanger och skratt, för att inte tala om att jag ser barnens utveckling, hur de växer i dansen och som personer. Ett barn sprang fram helt spontant på lektionen idag och ville ha en kram. En annan kommenterade att den tyckte jag hade fin sångröst medan en tredje, som tidigare gånger varit lite av en "cool kid" och trotsig, tydligt såg upp till mig under lektionen idag och kom och kramade mig den med. Och idag såg jag vilka framsteg min balettgrupp gjort, på bara fyra veckor. Jag ville bara pausa tiden och omfamna stunden där de stod vid stången med typ årets koncentration. Visst, så blir det mycket tillsägningar och hyschanden emellanåt, men det är de små guldkornen som man ser tillbaka på när man undervisat färdigt för dagen.

 

Snart ska jag och Max cykla ner på stan och se skräckfilm på bio. Förstår inte riktigt varför jag usätter mig själv för det här, men oh well! Vi hörs väl om några veckor igen då, om inte tidigare!