När man går runt på Ersbodas gator så får jag en sån himla nostalgisk känsla. Speciellt nu när det börjar bli varmare och ljusare ute. Det känns verkligen som att jag är 15 år igen. Jag minns exakt hur det kändes då. Man försökte hela tiden se så cool ut. Låtsas som att man ägde allt, visste allt men inte brydde sig om nåt, ungefär. Nuförtiden brukar jag alltid försöka le och vara tillmötesgående mot folk som går förbi, men jag kom på mig själv tidigare ikväll när jag var ute och spatserade att jag liksom fallit in i mönstret av den där 15-åriga Jasmin. Då menar jag inte att jag var otrevlig mot folk, men att jag tänkte på hur folk uppfattade mig. Jag måste ge intrycket av att vara cool. Men då insåg jag att jag är vuxen. Jag är 23 år. Jag behöver inte se cool ut. Jag får faktiskt se ut precis hur jag vill. Jag får vara töntig om jag vill. Det finns liksom inga krav där längre. Även om jag hellre vill se cool ut. Men egentligen spelar allt det där det ingen roll längre, för när man blir äldre så lär man sig att det finns människor där ute som accepterar en precis som man är. Oavsett cool eller töntig. Eller kan det vara så att ens problem blir så mycket mer än att behöva tänka på ens image? Att man helt enkelt byter fokus och i takt med att man blir äldre börjar se annorlunda på saker och ting.

 

Ibland önskar jag att jag kunde se på livet med samma lättsamhet som när jag var 15 år. Och det fick jag uppleva ikväll.