Häromkvällen satt jag och min mamma och gick igenom gamla papper. Det var verkligen som att vrida tillbaka en tidsmaskin. Minnen kom tillbaka från vad man lekte på rasten, vad man tyckte och hur man tänkte. Vissa saker var bara så roliga att jag skrattade högt. Ett exempel var ett läxhäfte från tvåan, då jag skrivit "Jag tycker att vuxna tänker konstigt då de säger att klockan är tio när den egentligen är nio." varpå min lärare kommenterat "Har du bett om någon förklaring?".

 

Bland alla ritblock, grattis-kort, teckningar, läxhäften, kalasinbjudningar, loggböcker, skrivböcker, foton, diplom och brev kändes det som att jag fick tillbaka en liten del av mig själv. En egoboost faktiskt. Jag fick återuppleva en Jasmin som är duktig, seriös, fundersam, ambitiös, empatisk och engagerad. Jag blev faktiskt lite fascinerad av mig själv och tänkte "Hur många barn GILLAR egentligen skolan? Hur duktig var inte jag egentligen?". Jag blev också väldigt fascinerad över min förmåga att skriva och uttrycka mig. Visserligen var det inga mellanrum mellan orden men det var banne mig inte många stavfel alltså. Ja, väldigt skrytsamt här nu men jag tycker absolut att man får vara det ibland. Den äldre versionen av mig kunde inte låta bli att vara stolt över den yngre jag.

 

Jag vet inte riktigt om jag ska tacka mina föräldrar eller mig själv, men jag hoppas i alla fall att det är något som kommer att föras vidare till mina framtida barn!